Stina

Idag är det ett år sedan mormor blev sjuk. Jag kan fortfarande inte fatta att man kan gå från "fjällvandrande-i-Alperna-frisk" till döende på bara någon sekund, för att det lixom knäpper till i hjärnan...

Denna dag för ett år sedan var mina föräldrar här och hälsade på. På kvällen ringde min morbror och berättat att han fått samtal från Tyskland (eftersom mormor var på resa). "Mormor har fått en kraftig hjärnblödning och ligger på sjukhus." Den chocken var inte å leka me... jag vet inte om jag eg. riktigt har fattat det än.

Men nu har ett år gått. Hon lever än. Jag är oerhört tacksam för att hon överlevde och kom hem till oss. Att vi har fått ha henne kvar ett tag till....Det betyder mycket för mej att jag har fått chansen att ytterligare säga hur mycket hon betyder för mig. Att hon är världens bästa mormor. Att hon har lärt mig så oerhört mycket...

Jag saknar henne så... som hon var innan allt detta. Våra nästan dagliga telefonsamtal, på morgonen innan jag gick till skolan/jobbet. Det är fortfarande så att jag kan tänka, på morgonen när jag stiger upp, att jag ska ringa mormor. 

Det har verkligen varit ett konstigt år... Vi har fått åka skidor utan henne, plocka bär utan henne, bada i älven utan henne, gå i kyrkan utan henne, firat födelsedagar (åtminstine delvis) utan henne... o.s.v.

Usch, va sorgligt det här inlägget blev då. Bäst jag slutar skriva å går och snyter mig istället.